Tafs kallas förbindelsen mellan fluglinan och flugan. Till skillnad från spinnfiskarens tafs har den inte till syfte att hindra fisken från att bita av linan, utan tafsens uppgift är att presentera flugan för fisken. Detta är en synnerligen delikat uppgift, ofta är tafsens konstruktion viktigare än flugan i sig!

Tafsen måste vara taperad, d.v.s. den ände som är förbunden med fluglinan är tjockare än änden flugan är knuten i. Om tafsen inte är taperad kan inte kraften/farten från fluglinan fortplanta sig ut i tafsen. I stället för att lägga sig sträckt på ytan landar tafsen som ett skatbo ovanpå fluglinans ände.

Taperade tafsar finns att köpa färdiga, knutlösa i olika längder. De flesta nylontafsar är dock för tunna i buttänden (tjockänden). Diametern på den tjocka delen bör vara ungefär samma som diametern på fluglinans ände. Tafsar finns även i flätat utförande och då är inte diametern något problem.

Man kan med fördel konstruera sina egna nylontafsar. Dessa får med automatik den stora fördelen att ha luftbromsande knutar.

Som nybörjare bör du undvika tafsar som är längre än ditt spö. Använd kortare tafs när det är blåsigt. Vid fiske med sjunklina använder man oftast ganska kort tafs.

Flätade tafsar
Dessa har åtskilligt med fördelar: De fästes knutlöst till fluglinan. De finns i olika längder, olika taperingar, flytande, intermediate, och sjunkande i olika grad. Man kan snabbt byta t.ex. från en flytande tafs till en sjunkande. Den flätade tafsen lägger sig nästan alltid någorlunda sträckt på ytan. De har en lång livslängd.

Men naturligtvis finns även nackdelar, när har någonsin något varit enkelt? Jag vill påstå att nackdelarna nästan uteslutande gäller strömvattenfiskaren. Denne vill ofta att flugan ska driva opåverkad av linan. Eftersom att den flätande tafsen tenderar att alltid lägga sig sträckt, hur illa man än bär sig åt, rekommenderar jag en nylontafs till strömvattenfisket.