Flugfiskarn.com

Flugspön

Hur väljer man spö?
Jo, du går ner på Storgatan och in på fiskeaffären, där till vänster i spöstället står ett spö som heter Turbo och kostar 200 spänn. Det kastar 50 meter i motvind, alltid spikrakt och utan vindknutar.

Det var ungefär det svaret du ville ha, eller hur?

Många nybörjare i golf tror att de spelar bättre med ett golfset för 10 000 kr än ett för 5 000! Löjligt va? På samma sätt är det med flugfiske. Som nybörjare kastar man inte bättre för att man lagt 8000 på ett flugspö, troligtvis sämre! Golfarna har olika skafttyper att välja på, soft, regular och stiff. Redskapstillverkarna i vårt gebit har inte varit smarta nog att komma på något liknande (läs längre ner om spöaktion). Faktum är att man är ännu dummare som flugfiskare än golfaren om man tror att man kan köpa sig en kastteknik! Det finns förlåtande golfklubbor, motsvarigheten hos ett flugspö skulle möjligen vara "helaktion". Dvs ett spö med en långsam aktion som ger dig som är nybörjare mer tid för bristerna i motoriken.

Men vad är då definitionen för ett bra spö? Ett som är lättkastat och slitstarkt? Ja, för dig som är nybörjare borde det vara det. Jag misstänker dock att du tycker att ett bra spö ett ett som enligt reklamen kastar långt, ..eller hur? Svarar du "ja" på frågan är du antagligen en man.

1. För att kunna kasta långt med ett erkänt långkastande spö så måste du kunna uppnå tillräcklig hastighet på linan för att kunna ansätta/ladda spöklingan för fullt. Har du inte den skickligheten kommer du kanske till och med att kasta kortare än med ett billigare spö. Dessutom har du köpt ett spö som överhuvud taget är svårare att hantera, även för korta kast.

2. Att vara en bra flugfiskare är inte synonymt med att kasta långt. En bra flugfiskare värnar fisken och miljön. Är en bra kompis, tar hänsyn till andra fiskare och har ofta förmåga att fånga mycket fisk.

Butten
Den spödel där handtaget sitter kallas buttdel. Själva butten är änden på spöt, alltså där spöt slutar, ibland är den försedd med en liten gummiknopp (ändbutt). Jag tycker att det är en fördel om butten slutar så pass långt nedanför rullen att det kan ställas utan att rullen samlar smuts från marken. Om inte annat så står spöt stadigare då. En förutsättning för detta är att rullfästet..

Rullfästet
Det är bra om rullfästets gänga går nerifrån och upp, då trycks rullen mot handtaget och lämnar en sträcka fri till ändbutten. Detta för att inte spöt ska vila på rullen när man vill ställa det ifrån sig. Ett bra rullfäste håller rullen stadigt utan att låta sig skakas loss. De riktigt billiga spöna har sällan sådana rullfästen. Jag tycker mig ha märkt att de fästen som är konstruerade med dubbla låsmuttrar (för säkerhets skull) är de sämsta. Det material som rullfästet är tillverkat av gör föga för spöts prestanda utan är en ren smaksak. Vad slitstyrkan beträffar så har jag aldrig lyckats att slita ut ett billigt rullfäste.

Handtaget
Det absolut viktigaste är att handtaget inte är för tunt. Om dina fingertoppar når runt till handflatan kommer du definitivt att få kramp efter en stund. Handtaget ska ha en förtjockning i överkanten, som tummen ska vila mot. Fall inte för snygga, designade ”cigarrhandtag”. Det är också önskvärt att korken i handtaget är av hög kvalitet. D.v.s. så lite av hårda mörkbruna partier som möjligt och absolut inga igenspacklade hål som jag sett på billiga spön!

Krokhållare
Ett fäste för flugan strax ovanför handtaget är bra att ha. Men det bör sitta nära handtaget för att inte hindra linan. Bra är om den är konstruerad så att flugan hålls en bit från klingan, då deformeras inte en yvig fluga även om den blir sittande över natten. Ytterligare en finess är om krokhållaren sitter i 90⁰ vinkel i förhållande till rullen. Då slipper man att vända på spöt när man ska fästa flugan.

Lindningar
Så kallas de med tråd lindade fästförbanden för spöts ringar. Kolla att de är täta, att du inte ser mellanrum mellan varven. De ska även vara väl täckta av skyddande lack.

Linförarring
Linförare kallas den första spöringen linan ska löpa igenom på sin väg till längs spöet. Den får en del stryk då den är större än de övriga ringarna och därför sticker längre ut från spöklingan. Därför bör den vara tvåbent, d.v.s ha två lindade infästningar mot klingan. Vidare kan den gärna vara keramisk och vara slitstark.

Spöringar/Löpringar
Själv föredrar jag enbenta keramiska ringar. De har låg friktion, är slitstarka och en enda lindning per ring stör spöklingans aktion minst. Notera dock att kvalitén på keramiska ringar varierar väldigt mycket. Försök att kolla i kataloger och dylikt vilka ringar som håller bäst kvalitet idag, eller åtminstone som är dyrast..
Vanligt är s.k. ”snakeringar”, de ser ut som en liten slinga metalltråd och är öppna mot klingan. Även de anses ha låg friktion (i teorin anser jag) dessutom kan de delvis böja sig med spöets rörelser. Jag inbillar mig dock att det faktum att de är väldigt tunntrådiga bidrar till en ökad slitning på fluglinan. Främst vid själva utkastet, när linan ska börja skjuta. Dessutom undrar jag om inte linan vid vissa tillfällen lägger sig mot klingan med ökad friktion som följd. Snakeringar är dock klart att föredra framför vanliga tvåbenta hårdmetallringar.

Toppöglan
Här rekommenderar jag en keramisk ring. Mycket stor friktion uppstår här och en keramisk yta tål nötning bäst och skadar linan minst. Alternativt kan ringen vara av någon mycket hård metall, exempelvis tungsten (wolfram).

Spöklingan
Kolfiber är idag det nästan allenarådande materialet. Ibland i form av kompositspön vilket betyder att kolfiber blandats med andra material. Denna blandning behöver inte nödvändigtvis betyda att det är ett sämre spö. Dels kan det ju vara ett ännu dyrare/böjstyvare fiber än kolfiber och dels är beteckningen 100% kolfiber mest till för att motivera ett högre pris! De sista glasfiberspöna som kom ut innan kolfibern helt tog över marknaden kastade generellt mycket bra.

Boron och kevlar är andra konstfibrer med hög styvhet som ibland används i spön. Carbon och grafit är samma sak som kolfiber.

100% kolfiber? Nja, det har ingen klinga. Utan fibrerna måste fästas samman med ett bindemedel, så vitt jag vet används fortfarande harts. Fibrerna läggs ut i mattor, prepreg, dessa lindas kring en metallklinga, mandrill. Hela härligheten bakas sedan samman i en ugn tillsammans med harts. För att kunna väva samman de längsgående kolfiberna till en matta används vanligen glasfibrer på tvären (som varp eller vad motsvarande heter i en vävstol). Mandrillen blir med tiden sliten och krokig och då frestas spötillverkaren att bygga sina lågprisklingor på dessa.

Hur man bygger spöklingor kan väl anses vara överkurs, men en förståelse för detta leder vidare till ytterligare två av klingans egenskaper. Aktion och ryggrad.

Spöaktion
Mandrillen som kolfiberna lindas kring ser som en tunnare variant av den färdiga klingan, en långsamt avsmalnande pinne alltså. Denna avsmalning kallas tapering och sker inte i en jämn linje. Det är alltså inte en väldigt utdragen triangelform, utan taperingen sker enligt en av tillverkaren bestämd kurva. Denna kurva styr i sin tur vilken aktion spöt kommer att få.

Det finns fem grundtyper för ett spös aktion, toppaktion, halvaktion, ¾-delsaktion, helaktion och parabolisk aktion. Parabolisk aktion innebär att spöt böjer sig enligt en bestämd kurva. Exempelvis att toppen böjer sig vid liten belastning och vid ökad belastning böjer sig spöt i höjd med linförrarringen.

Spöet får en snabbare aktion ju närmare toppen det vill böja sig. Av tradition har flugspön tidigare oftast haft helaktion. Men efter vad jag kan förstå finns nu spön av alla aktionstyper.

Ryggrad
I och med att ett spö inte gjuts, utan att en matta av längsgående fibrer lindas kring en kärna, bildas en kant där mattan börjar och där den slutar. Vanligen sitter startpunkten och slutpunkten någotsånär mitt för varandra. Dessa kanter bildar två ”ryggrader” där spöet är något styvare vid böjning. Du kan själv lätt känna var de sitter (även på spinnspön och dyl.). Ta en toppdel och sätt tjockdelen, holken, mot golvet. Fatta med ena handens tumme och pekfinger tag strax nedan toppöglan. Med handkanten på din andra hand böjer du spötoppen. Vrid sedan spöet mot golvet. Du känner tydligt att spöet ”hoppar till” när vridningen tvingar spödelen att böja sig längs en ryggrad.

Spöringarna bör vara placerade antingen på ryggraden eller precis mitt i mellan.

Splitcanespön
Splitcane är bambu som delats på längden och hyvlats till trekantiga bitar som sammanfogats till ett sex, fem eller fyrkantigt spö. Dessa bambuspön är absolut inget för nybörjaren och beskrivs inte närmare här.

Spöklassning (AFTM)
AFTM är en standard som kommer ifrån USA, The American Fishing Tackle Manufacturers Association, alltså fiskeredskapstillverkarnas förening. Med den tidens redskap kom man fram till att luftkastningen oftast skedde med 30 fots linlängd (9,15 m). Så man enades om att använda vikten på dessa 30 fot som grund för klassningen. En tabell för denna klassning hittar du under den artikel som handlar om fluglinor.

Vad det handlar om är alltså att ett spö med klassningen 7 hör ihop med en lina av samma klass, etc.

Vilken spöklass passar då dig och det fiske du bedriver? Nu tvingas jag att generalisera lite, du ska veta att detta är en fråga där man lätt kan skapa debatt och att åsikterna går isär. Det blotta faktum att du är nybörjare (?) gör att jag tycker att du ska skaffa ett spö som ligger mellan klasserna 5 – 7. Linorna till dessa spön är inte så lätta att du inte känner var i kastfasen de är och inte så tunga att kastningen blir jobbig. Men så kommer ju frågorna var du ska fiska och vilket fiske du ska bedriva och nu kommer generaliseringen:

Fiske i bäckar och tjärnar: AFTM 3 – 6. Gäller det ett rinnande och igenväxt vatten är det praktiskt med ett kort spö, upp till ca. 7,5 fot. I övrigt föredrar jag tämligen långa spön (9-10 fot) främst för att lättare hålla upp linan från undervegetationen.
Större bäckar, älv- och sjöfiske, risk för blåst: AFTM 5-7.
Kustfiske, mycket stora sjöar och havsöringsfiske i mindre vattendrag: AFTM 8-9 (enhands).
Laxfiske: AFTM 9 – 12.

Lade du märke till att jag bara hänvisar till en fiskart, lax i den sista punkten. Jag anser inte att vilken/vilka fiskart/-er du ska fiska är det primära. Det har givetvis betydelse men du tar en regnbåge på 3 kg nästan lika lätt som en harr på 5 hg på ett klass 5-spö. Här kommer anpassningar i tafsmaterial, erfarenhet och yttre förutsättningar in, lika väl som vilken spöklassning du har. En femhektos harr kan förövrigt i strömvatten ge dig större match än en trekilos regnbåge i stilla.

Att man väljer ett tvåhandsspö för visst laxfiske beror ofta på att man behöver ett tvåhands för att kunna kasta långa spey-kast. Eftersom att det inte finns plats för bakkast och/eller att man behöver en hög linklassning för att kunna använda tillräckligt snabbsjunkande lina. På TV har jag sett fiske efter tarpon på enhandsspö...

Vilket prisläge?
Minst 1 200 - 1 500 kr på extrapris, skulle jag vilja säga. Du bör undvika de allra billigaste spöna av psykologiska skäl. För att känna att bristerna i kastteknik beror på dig själv och inte på brister hos ditt spö. Å andra sidan tvivlar jag på att det finns så dåliga spön att inte en van kastare når minst en sjutton.., tjugo meter..

Köp inte något jättedyrt spö! Som nybörjare i slalompisten åker du sämre med Pernilla Wibergs utrustning och du kan lugnt utgå från att samma förhållande gäller ditt flugkastande kontra avancerade flugspön. 3 000 - 3 500 kronor är övre gräns. Men detta lite dyrare spö kan du ju förhoppningsvis känna dig nöjd med i många år?

Sedan kan du ju givetvis ha personliga behov av att lägga 8-10 000 kr på ett spö givetvis, som behovet av att "vara värst"! Men detta kan inte vi på Flugfiskarn.com göra något åt, prova på www.psykologen.com istället :-)