|
Äventyr i Nya Zeeland
Vi stod i den gröna kohagen och tittade på
Temple Stream som vindlade i blå meanderbågar framför
oss, väl medvetna om att i ån finns både bågar
och öringar i kolossalformat. Jag var fortfarande tagen av
det äventyr som jag haft halvannan timme tidigare.
Stena och jag hade väntat på Arthur
som givit sig av uppströms längs strömmen som försvann
in under träd som hängde över vattnet. Det hela gav
faktiskt en viss tempel-känsla så kanske namnet därav?
Här lutade marken kraftigare än längre nedströms,
detta i kombination med en stenig mark och ett turkosfärgat
glaciärvatten såg inte så lockande ut ur fiskesynpunkt.
Särskilt inte som att det såg så grunt ut, från
vår position såg vi bottenstenarna överallt, men
ingen fisk.
Efter en timmes väntan på Arthur ledsnade
jag, tog mitt spö och gick nedströms. Terrängen var
stäppartad, bara lite torrare och det hade varit en öken
med en liten älv i. Detta accentuerades dessutom av en temperatur
på en bra bit över 30 grader. Ingenstans var det bredare
än att jag kunde ha spottat ut snuset tvärs över
och överallt gav strömmen ett grunt intryck och verkade
vara alldeles för ström för att fisk skulle kunna
stå här, dessutom fanns ingen storsten att gömma
sig bakom. Mest för att fördriva tiden knöt jag på
en grön nymf och började att kasta den uppströms,
för att överhuvud taget ge den en chans att komma ned
under ytan i det strida vattnet. Redan på tredje kastet tycktes
linan plötsligt röra sig långsammare än strömmen,
det var en känsla snarare än en insikt och jag krokade
instinktivt.
Fast fisk!
Fisken började med en kort rusning nedströms,
för att sedan tvärvända och rusa uppströms.
Fluglinan hann inte riktigt med i detta snabba riktningsbyte, utan
fortsatte att matas ut från rullen till den plats där
fisken vände. Sedan började plötsligt fysikens lagar
att fungera igen och linan skar genom vattnet mot strömmen
för att bilda en rät linje mot fisken. Linan skar så
hastigt genom vattnet att ett vattenlöst tomrum bildades bakom
den och när så vattnet fyllde igen detta skapades ett
fantastiskt ljud, ett uttdraget slörpande. Jag hann tänka:
att vilken tur att fisken rusar uppströms, så att jag
har kontroll på den i den här strida strömmen! Sedan
rusade jag efter så fort jag kunde i kullerstensskravlet.
Fisken stannade. Jag gick emot den samtidigt som jag vevade hem
lina på rullen, hela tiden med ett kraftigt spänn mot
fisken för att inte låta den vila. Precis som jag kom
jämsides med den bytte den taktik igen och rusade nedåt,
med bultande hjärta rusade jag givetvis efter - fast lite långsammare
då. Tvärstopp igen, fisken stannade i den, pool är
väl synd att säga, men i alla fall plats där den
blivit krokad. Vevade in lina igen och kom jämnsides fisken,
jag drog och bände för att få fisken att flytta
sig eller komma till ytan. Flyttade mig nedströms och drog,
men inget hjälpte. Samtidigt uppfann fisken en ny taktik som
jag inte varit med om vare sig tidigare eller sedan dess, den tycktes
gnugga ansiktet mot bottenstenarna för att bli av med flugan.
Nu var goda råd dyra!
Vad ska jag göra, tänkte jag? Att det
var mitt livs öring förstog jag, men jag ville inte låta
den stå där och bara vila samtidigt som jag själv
utan möjlighet att dricka befann mig mitt i en öken! Hmm,
det är ju ganska grunt - kanske kan jag skrämma den att
rusa uppströms om jag kastar en sten strax bakom den? Sagt
och gjort, försiktigt böjde jag mig ned och tog upp en
liten sten. Med ett litet tjejkast ploppade den i vattnet ca. en
meter bakom den plats där tafsen försvann ner i det turkosblåa.
Jiipiii, fisken rusade uppströms! I gott och väl två
meter, sedan tvärvände den och drog nedströms. Snäpp,
tafsen gick av och jag stod där med den där känslan
av tomhet, trötthet. Dessutom med en känsla av att inte
vilja stanna i detta ökenlandskap en sekund mer än nödvändigt
och ilsket gick jag tillbaka till bilen!
"Hej, Stena har Arthur kommit än?"
"Nej"
"Då skriver vi en lapp om att vi kommer hit och hämtar
honom klockan sex och åker nedströms!"
Stena tyckte att det var en bra idé och
i bilen gav jag honom ett sammandrag av mina äventyr tidigare.
Strax bytte landskapet karaktär och blev nästan plågsamt
vackert! Grönt, frodigt gräs, turkosfärgat vatten
i en lugn å vars lopp tycktes bestämt av ett fyllo. Här
och där skuggades vattnet av pilträd som rofyllt lät
sina grenar hänga ut över vattnet.
"Jag går nedströms" sa Stena.
Jag följde ån uppströms, hittade en död ko
i vattnet nära den plats bilden visar och hade annars ett mycket
spännande torrflugefiske på vakande öring. Men när
jag någon timme senare sammanstrålande med Stena berättade
han om sina äventyr:
Han hade kommit fram till en liten "blindtarm",
en sådan där meanderbåge som är på väg
att bli avsnörd från vattendraget och bilda en sk. korvsjö,
eller lite vetenskapligare, meandersjö. På håll
hade han iaktagit hur en flera kilo stor öring patrullerade
fram och tillbaka i den lilla grunda putan. Problemet var hur han
skulle kunna komma åt att presentera en fluga utan att skrämma
bort fisken. Inga träd att gömma sig bakom, en sluttande
strandbrink, högt gräs, grunt vatten och en supernervös
öring!
Han knöt på en nymf bunden på
en långskaftad 10:a och förflyttade sig mot ena änden
av korvsjön. När han kom närmare, la han sig ned
i det höga gräset och började att åla. Var
gång fisken kom mot "hans ände" av korvsjön
låg han alldeles still för att inte skrämma fisken,
efter tjugo minuter var han på plats. Med fisken borta i andra
änden kunde han börja att ta loss flugan från krokhållaren
och försiktigt dra loss lagom mycket lina från rullen
för att kunna placera nymfen taktiskt på en plats som
öringen måste se.
Efter ett par försiktiga (och nervösa)
luftkast visade kroken sin skärpa genom att fastna i gräset.
Bara att åla iväg för att få loss den via
metoden; åla, var är fisken, ligg still, åla igen.
Behöver jag säga att bakkastet fastnade i gräset
ett flertal gånger? Jo, minsann och var gång med en
tio minuter, en kvarts ålning!
Men så, plötsligt, med fisken i andra
änden av putan så landade flugan med ett litet plopp
i vattnet! Stena lät den sjunka till den dyiga bottnen i det
meterdjupa vattnet. En nervös väntan medan öringen
bökade runt i andra änden och långsamt började
röra sig mot nymfen. När fisken var ett par meter från
flugan, en försiktig dragning lagom så att nymfen lyfte
sig från bottendyn och simmade någon decimeter. Öringen
simmade tveklöst mot flugan och tog den i munnen. Krokning!
Fast fisk! Rusning!
Två sekunder senare ligger Stena på
strandkanten med en rulle vars bromsskiva säkert är närmare
90 grader varm, på ett spö från vars topp det hänger
en slak fluglina med en avsliten tafs i änden. Han känner
sig, ..som trött.
Men hur det än är, såhär
en femton år senare så är dessa händelser
bland de starkaste av våra fiskeminnen. Hade vi landat dessa
fiskar så hade de aldrig fått samma särprägel,
trots stenkastning och ålning. Kanske är en tappad fisk
värd mer än en landad?
//Tomas Karlsson
Arthur vid Lake Middleton
|
