|
Alta, kan det vara
nå´t?
Det beror i allra högsta grad på vem man frågar!
Att punktera någon annans upplevelse verkar för en del "fiskebröder"
vara lika viktigt som att framhäva sin egen förträfflighet. Lite om Altaälven och
om en del sportfiskares utplacerade lågvattenmärken vill jag beröra med
denna artikel.
Stolt och manligt visar jag upp den största av de laxar jag och min numera
bortgångne fiskekamrat Keijo Oskaar fångade en fantastisk julinatt i
Alta.
Så blev det möjligt
Året innan "den laxen" fångades gavs jag möjlighet att överta ett fiskekort till Alta
från den "Långe mannen i Trollhättan". Han kunde av någon anledning
inte åka.
En anledning till ställa in ett fiske, av annan anledning än krig
eller död i familjen, är att fisket det gäller är på en dålig
plats och på en dålig tid. Självklart hade jag önskat att det gällde
"Mikkeli" eller "Nedre
Sierra" i början av juli, men jag var ändå glad eftersom det
trots allt skulle bli den första gången jag fick blöta min fluga i
denna synnerligen svårfångade älv. Att förutsättningarna för
ett lyckat fiske inte var de bästa var jag övertygad om, men som
sagt, jag var ändå glad.
Tänk så många det finns som inte vill åka
till Alta! Ja, så måste det vara för i princip alla som jag
berättade den glädjande nyheten för kommenterade det ungefär så här:
- Hmm, Raipas! Det är ju ungefär som
Älvkarleby. Jävligt tråkigt!
Märkligt! Hur kan dom veta det, dom har ju inte varit där.
Alla utom Keijo reagerade mer eller mindre negativt. Även om
Keijo och jag inte var helt överens i vissa andra sammanhang, föll
det sig ändå naturligt att ta med honom som medfiskare på mitt kort.
De bekanta som redan varit där och framförallt de som
fiskat på överälven, menade på att oavsett vilket kort man kommer
över ska man åka, man vet aldrig vilka möjligheter som kan öppna
sig.
Det är ju bara båtfiske på Raipas
sa dom som inte varit där! Men det rättades till av de med
erfarenheter som intygade att bara man föredrar att fiska från land
så kommer du till 90% av tiden göra det. Det hundra-procentiga
båtanvändadet är för transport mellan fiskeplatserna. Det är också bra
om du får tag i en båt som har en ägare som känner till älven.
Varenda en är världsmästare
Det finns många skickliga roddare i Alta och gemensamt för dem alla
är att alla är just den bästa. Inte för att jag har hört dom själva säga
det, men alla andra. Man får helt enkelt lita till dem man litar på
och fråga. Med ett antal erkända namn uppskrivna på min lapp satte
jag mig och telefonerade till Norge. Alla hade rott kungligheter och
prinsar, de kände till varenda sten i den vilda forsen Phatakoski, men var måttligt
intresserade av att ro på Raipas.
Taskig status! Hur kan det komma sig att ens en gyttjig bakedja i
världens bästa laxälv kan få taskig status?
Hur som helst stod jag där utan erkänt duktig roddare och tänkte
att det får väl bli någon av dom andra världsmästarna.
Av en ren slump fick jag kontakt med Terje. Terje som är en mycket
frispråkig och till stor del burdus Norrman, trots att han endast
använder ett fåtal ord. Han var nära vid minst tre tillfällen att
slänga på luren när jag försökte boka honom. Efter att ha beskrivit
att jag hade fiskekort och avsikt att komma upp till norr och
behövde hjälp med transport och guidning på älven, ställde jag
frågan:
- Känner du till älven väl?
- Hmrr, nu tror jeg in´t je ha lust å spörre med deg!
- Ursäkta mig, men jag har ju ingen aning om vem du är. Jag fick
ditt telefonnummer av en kokerska som inte var helt säker på att du
jobbar som roddare.
- Stina! Jo! No e je känt me älva!
- Vad bra! Fiskar du själv också?
- Nä, nu bli je sint å kast på. Såne fråger!
- Förlåt! Den här resan betyder mycket för mig och jag vill att allt
ska bli bra!
- Jeg e snart 60 å vart på älva var deg, kom du hit bare, så bli
nock Laks.
- Kanoon! Du verkar vara rätt man! Hur gör vi nu? Skickar du någon
slags bokningsbekräftelse?
- Nä, nu bli je kempesint! Slut opp me desse dumheter, ta du bare å
kom hit!
- Men du! Hur hittar jag dig där uppe då?
- Kom du bare hit, så finner jeg dig!....Klick.
Detta kändes inte riktigt tryggt och när jag berättade för Keijo
konstaterade vi tillsammans att "Ingen finner Terje, Terje finnar
alla"
Vi har anlitat Fantomen.
Okay! Självklart ordnade vi en reservroddare av förklarliga skäl.
På plats
Väl framme och incheckade på ”Waldorf Astoria” eller Strand
Campings fenomenala ”lägenhet” fylls vi av den där härliga
”äntligenframme-känslan”. Innan ens väskor och prylar packats upp,
hör jag bakom min rygg begynnande musik. Pluunk! Den där inledningen
på en symfoni som bara den äkta korken på en väl lagrad singelmalt
kan åstadkomma.
- Vad gör vi nu? Sa Keijo.
- Vi är ju här ett dygn innan fisket börjar, så jag föreslår att vi
tar det lugnt, väntar och ser, skål!
Utan knackning rycktes dörren upp och trots sen timma i mitten av
augusti stod solen i vinkel bakom gestaltens rygg. Med armarna
korslagda på bröstet hade ännu inget uttalats av den mörka
siluetten.
Keijo och jag tittade för en sekund på varandra och utbrast
samtidigt, ”Ohh Vandrande Vålnad”
Han är tamejfan Fantomen!
Fantomen visade sig även vara artist, inte bara roddare. Det var
helt enkelt underhållande när han visade på oss tre laxar trots de
”usla” förhållandena.
Dyr eller billig Whisky?
En av de meningsskiljaktigheter Keijo och jag hade, visade sig när
vi på Arlanda skulle inhandla Whisky. Själv var jag för den sort som
kostade lite mer och sa, pluunk! Men Keijo röstade för Famous
Grouse. Det blev en av de sorter som sa, pluunk och två Famous där
den ena skulle gå till roddaren.
Eftersom vårt öppningsanförande
inleddes med, pluunk, var det också den som tog slut först. Detta
resulterade i att vi, eller i alla fall jag tvingades ”krympa”
laxarna till skruvkork. Keijo envisades med att Famous Grouse passar
sig bra till detta.
Alla som fått lax i Alta har fått uppleva samma sak. Innan laxen ens
är landad börjar kjentman, roddaren eller Fantomen som han ibland
också kallas ropa att nivån i flaskan nu ska ”krympas”. Ja, det är
så man firar.
Första fiskedygnet hände ingenting, det var som om dom hällt rotenon
i älven. Visserligen gick det ett rykte om att någon frågat efter en
svart plastsäck nere i byn, men i övrigt var det stendött. Fantomen
sa att när fisket är så trögt får man också ”krympa”. En riktigt
stolt och manlig laxfiskare ”krymper” ofta. Stolt blev jag också när
jag fick min bekräftelse på Keijos felval av whisky.
Omedelbart efter att vi började ”krympa” denna
skruvkorksförsedda fågelflaska tilltog en rejäl huvudvärk sitt grepp
om min skalle. Ihållande och tilltagande skulle man kunna uttrycka
det som. Varken sömn eller dagarna som gick rådde bot.
– Ja, nu förstår jag vad du menar, men själv verkar jag vara immun
mot de substanser som drabbat dig, sa Keijo.
Vad jag då inte visste, var att jag hade en begynnande
hjärninflammation som grundat sig från ett fästingbett jag troligen
fått nere på Em. Förutom fästingbettet fick jag två fina Maj-laxar
som vardera vägde dryga 14 kg, men det är en annan historia. Hur det
än var, visade det sig att Keijo skulle få upprättelse på mitt
klagande över hans val av whisky.
Vip-kö?
Inte vet jag om det beror på att vi var i Alta dom där dagarna, men
hur det än var ringde Keijo på vårvintern och ropade i telefonen.
”Jag har fått biljett till Alta på lotten. Första veckan i juli”.
Hänger du med?
- Måste vi krympa Famous?
- Ja!
- Ok!
Vi skickade ett meddelande med djungelposten till den vandrande
vålnaden. Kort, koncist, inga onödiga frågor. ”Vi kommer till Alta
den 1 juli”
Du må tro vi fick krympa den resan och till den som vägde 18 kg
krympte vi rejält och manligt.
Tveka inte att prova Alta om du får chansen!
Thomas Berggren
|
